Argentinsk horngroda & Cranwelli´s horngroda - Skötselråd & fakta
Detta skötselråd kommer att fokusera på de två vanligaste artena i fångenskap, nämligen Argentinsk horngroda (Ceratophrys ornata) och Cranwelli´s horngroda (Ceratophrys cranwelli).
Det mesta av informationen i detta skötselråd kan dock även tillämpas på övriga arter i släktet.
Horngroda - Inledning
Horngrodor (släktet Ceratophrys) är ett släkte sydamerikanska grodor. Släktnamnet Ceratophrys kommer från de grekiska orden keratos (horn) och phrynos (padda), alltså padda med horn. Här bör dock kanske även nämnas att horngrodor är just grodor, och inte paddor, oavsett släktets vetenskapliga namn.
I släktet ingår 8 arter:
- Ceratophrys aurita
- Ceratophrys calcarata
- Ceratophrys cornuta
- Ceratophrys cranwelli
- Ceratophrys joazeirensis
- Ceratophrys ornata
- Ceratophrys stoltzmanni
- Ceratophrys testudo
Alla horngrodor har en karaktäristisk kroppsform med en liten kropp med ett stort huvud och en enorm mun. Munnen kan hos vissa av arterna till och med vara längre än kroppslängden. Detta har gett dem smeknamnet ”Pacman-frogs”. Horngrodor har även, som namnet antyder, utskott ovanför ögonen som ser ut som små horn.
Alla arterna i släktet är utpräglade bakhållspredatorer som gräver ner sig i förnan på marken (det översta lagret, primärt bestående av döda växtdelar) så att bara huvudet sticker upp. Där ligger de sedan och väntar på att ett potentiellt byte ska komma förbi. Horngrodor rör sig som regel ganska lite, men förflyttningar sker oftast under natten, även om man även ibland kan se dem röra sig även dagtid.
I naturen förekommer Ceratophrys cranwelli i norra Argentina, södra Bolivia och Paraguay, och Ceratophrys ornata kan hittas i östra Argentina.
C. cranwelli klassas som ”least concern” av IUCN, medan C. ornata klassas som ”near threatened”, på grund av habitatförstörelse samt utsläpp, framförallt i förbindelse med jordbruk.
Med rätt skötsel kan horngrodor kan bli över 10 år gamla i fångenskap.
Horngroda - Utseende
Horngrodor har en ganska rund kroppsform, och benen ser nästan komiskt korta ut, i förhållande till det stora huvudet. Ögonen sitter högt upp på huvudet, pupillen är elliptisk och ovanför ögonen sitter de karakteristiska hornliknande utskotten. Fötterna saknar i stort sett helt simhud.
Horngrodor har ett antal tandliknande strukturer på käkbenen i både över- och underkäken, som hjälper dem hålla fast sina byten efter att de har fångat dem.
Dorsalsidan (ovansidan) har en beige eller gul grundton med varierande mönster i grönt, brunt och rött och ventralsidan (undersidan) är som regel vit. Nu för tiden finns även olika framavlade färgvarianter av framförallt C. cranwelli.
Det kan vara tämligen svårt att se skillnad på C. cranwelli och C. ornata, men C. ornata är ofta mer klart grön och med rödare teckning, samt har större ”horn” än C. cranwelli, men det kan vara mycket svårt att se skillnad på dessa två arter.
Båda arterna blir runt 8-15 cm som fullvuxna, och honor blir klart större än hanar.
Horngroda - Livsmiljö
Trots att horngrodor ofta beskrivs som regnskogslevande grodor hittas C. cranwelli endast i den halvtorra skogsregionen Gran Chaco. Här lever grodorna i och vid tillfälliga dammar.
Den argentinska horngrodan hittas primärt i gräsmarker, och även denna art är tätt knuten till tillfälliga dammar.
Det är viktigt att förstå att förutsättningarna i regionerna dessa grodor kommer ifrån skiljer sig stort beroende på säsong. Under sommaren är dagtemperaturerna höga och det regnar mycket, vilket innebär en hög luftfuktighet nere vid marken där grodorna lever. Det finns tillfälliga dammar där grodorna kan para sig och lägga sina ägg och det finns gott om mat. Under vintern är det istället torrt, och nätterna blir relativt kalla. Då gräver grodorna ner sig och producerar ett tjockt lager av extra hud, som en kokong omkring sig. På detta sätt kan grodorna minska sina vattenförluster. När regnperioden sedan startar äter grodan upp sin ”kokong” och tar sig åter upp till jordytan.
I båda arternas naturliga utbredningsområde kan sommartemperaturerna nå över 30°C under dagtid och nattemperaturerna fluktuerar mellan ca. 20-24°C. Under den torra vintern fluktuerar temperaturerna mer, med dagtemperaturer mellan knappt 20°C och 30°C och nattemperaturer helt ner till under 15°C.
Horngroda - Terrarium
Även om horngrodor kan ligga stilla under långa perioder de erbjudas ett väl tilltaget terrarium, inrett för att passa dessa arters levnadssätt. Enligt Jordbruksverkets bestämmelser (L80) krävs ett terrarium med en bottenyta på 0,4 m2 med en höjd på minst 40 cm till träd- och marklevande grodor med en längd på 8-10 cm. Blir grodan över 10 cm krävs 0,5 m2 bottenyta. Vi rekommenderar ett terrarium med måtten 120x45x60 cm, till en vuxen horngroda.
Då horngrodor spenderar en stor del av sin tid nergrävda, med bara huvudet uppstickande är det naturligtvis viktigt att ha ett ordentligt lager (10-15 cm eller mer) bottenmaterial de kan gräva i. Bottenmaterialet bör hålla fukt bra och kan utgöras av ett rejält lager med t.ex. en blandning av jord, kokosfibrer och lite sand, med gamla löv och liknande på toppen. Då horngrodor har en så stor mun, finns det faktiskt risk för att de kan svälja stenar, barkbitar och liknande, som sedan kan orsaka stopp i tarmkanalen. Undvik därför bark, flis och grövre grus i bottenmaterialet.
Bottenmaterialet bör vara lätt fuktigt, men aldrig blött. Vill man ha mer dränering kan man ha ett lager med lecakulor i botten, med ett finmaskigt nät mellan lecakulorna och själva bottenmaterialet. För att undgå problem med uttorkning behöver man kontinuerligt tillföra vatten till terrariet, genom att duscha, och vattna runt växternas rötter. Generellt bör man fokusera på att höja luftfuktigheten genom att spraya terrariet åtminstone tidigt på morgonen (70%+) och sent på kvällen. Mät luftfuktigheten med en digital, handhållen hygrometer.
Rent vatten ska alltid finnas tillgängligt i en grund vattenskål, som ska vara stor nog att grodan kan sitta i den, med marginal. Du kan även bygga en grund vattendel, men se till att grodorna lätt kan komma upp ur vattnet, genom att skapa svagt sluttande ”stränder”. Liksom andra grodor tar horngrodor upp det mesta av det vatten de behöver genom huden, så de måste kunna sitta i vattenskålen för att kunna ”dricka”.
Plantera in levande växter för att skapa ytterligare gömställen och olika typer av mikroklimat, och inred med grenar, större korkbarksbitar etc. Använd dig av robusta växter, då dessa grävande grodor lätt kan förstöra och gräva upp mindre växter.
Horngrodor ömsar regelbundet skinn. Skinnet ömsar i ett stycke, och brukar ätas upp vid ömsningen.
Vad gäller hantering – kom ihåg att detta är grodor, så hantera dina horngrodor sparsamt och var försiktig när du hanterar dem. Använd gärna engångshandskar, som du fuktar med vatten för att minska slitaget på grodornas hud.
Tänk även på att stora horngrodor har ett rejält tryck i sina bett. I kombination med deras ”tänder” kan de bitas ganska ordentligt. De är sällan aggressiva, men deras otroliga födorespons gör att de lätt hugger efter allt som kommer i närheten – så akta fingrarna.
På grund av horngrodors glupande aptit finns det en klar risk för kannibalism om man håller flera individer tillsammans. Skulle man vilja hålla flera individer i samma terrarium är det viktigt att de har samma storlek och att det finns ordentligt med siktbarriärer i terrariet.
Oftast är det klart säkrast att hålla dessa grodor en och en, förutom vid parning.
UVB, värme och belysning för Horngroda
Horngrodor bör ha en belysning som tillåter en naturlig dygnsrytm, och bidrar med UV-ljus, samt åstadkommer en temperaturgradient.
UV-index i terrariet bör ligga mellan 0,4 och 1 under UV-källan. Vi rekommenderar ett kort T5-lysrör, t.ex. Arcadia shadedweller (7%), eller Arcadia 6%, beroende på hur lysröret placeras (ovanpå ventilationsnät, och i så fall vilken typ av nät, terrariets höjd etc.). Du kan även använda en compactlampa, så länge du har möjlighet att mäta hur mycket UV-strålning som når ner till grodan – det får inte bli för mycket. UV-ljuset bör inte täcka mer än ca 20-25% av terrariet. Man kan ofta se diskussioner/rekommendationer omkring huruvida horngrodor ”behöver” UV-ljus eller inte. Även om de generellt har sin primära aktivitetsperiod under natten betyder det inte att de inte kan exponeras för UV-ljus under dagarna. UVB-ljus möjliggör bland annat egen produktion av vitamin D3, vilket i sin tur minskar risken för så kallad MBD (metabolic bone disease) p.g.a. kalciumbrist. Du bör dock inte använda UV-ljus till albino-grodor.
Temperaturgradienten skapas enklast genom att använda sig av en svag halogenlampa för värme i ena hörnet av terrariet. Sikta på en maxtemperatur, rakt under lampan, på ca 28-30°C. Gradienten bör sedan avta, till ca 23-25°C i terrariets kallaste del under dagtid. Vid behov kan värmelampan kopplas till en termostat, eller en sladdimmer. Mät temperaturerna i terrariet regelbundet, använd en handhållen ir-termometer (sk. ”tempgun”) för mätning. Värmelampor torkar ut luften och substratet under dem rejält, använd dig av svaga lampor med bred strålningsvinkel, och inga kraftiga spotlights. Tänk på att det är lättare att åstadkomma en bra temperaturgradient i ett terrarium med större volym.
Till allmänbelysning passar en LED-ramp med vitt ljus (t.ex. Arcadia jungle dawn) bäst. De har ett ljusspektrum som även reptiler troligen uppfattar som mest naturtroget. Antalet belysningstimmar bör ligga på ca 14 timmar under större delen av året. Vill man simulera årstidsväxlingar, vilket är en bra idé kan antalet ljustimmar successivt dras ner till ca 10 timmar under 3 månader på vintern.
På natten släcks all belysning och temperaturen bör ligga mellan 18°C och 24°C, under sommaren. Blir det för kallt i terrariet på natten kan man höja temperaturen genom att använda sig av t.ex. en Arcadia deep heat projector, eller en värmematta fastsatt på utsidan av en av sidorna på terrariet.
Under vintern kan man låta dagstemperaturen falla några grader, och nattemperaturen kan med fördel ligga mellan 15 och 18°C.
Om du väljer att simulera vinter, genom att sänka temperaturerna, kan du även låta terrariet bli lite torrare genom att spraya/vattna mindre. Grodorna kommer då att gräva ner sig och konstruera sin ”kokong”. Detta kräver såklart att du faktiskt har ett ordentligt lager med bottenmaterial (minst 15 cm) och att bottenmaterialet inte får lov att torka ut helt.
Föda för Horngroda
I naturen äter horngrodor mer eller mindre allt de kan fånga och svälja. De kan ibland ligga och vifta på tårna på bakbenen, för att locka till sig byten. När bytet är tillräckligt nära fångas det blixtsnabbt med hjälp av grodans klibbiga tunga, och sväljs sedan helt. Många av arterna äter (som vuxna) prmiärt ryggradsdjur, framförallt amfibier, men även reptiler, däggdjur och fåglar. Dieten kompletteras med olika typer av ryggradslösa djur, framförallt hos unga horngrodor.
I fångenskap kan man mata dem med olika typer av foderinsekter, avlivade möss i lämplig storlek, fisk, avlivade vaktlar med mera. Kan man få tag på frysta grodor (finns ibland att köpa till human konsumtion) är det också ett utmärkt foder.
Alla foderinsekter bör gut-loadas med t.ex. Arcadia InsectFuel i 24–48 timmar innan de används, och pudras med calciumtillskott innan matning. En gång i veckan bör man byta ut calciumtillskottet mot ett multivitamintillskott (vi rekommenderar Arcadias Earth-pro-serie av fodertillskott). Prioritera vuxna insekter, såsom syrsor och kackerlackor mm. framför larver såsom mjölmask. Se till att variera kosten genom att varva olika typer av foderdjur.
Ungar kan matas 1-2 gånger i veckan, och allt eftersom de växer kan du dra ner på matningsfrekvensen till en gång varannan-var tredje vecka hos vuxna individer. Horngrodor har en glupande aptit, och blir lätt överviktiga i fångenskap, så håll koll på dina grodors vikt och hull, och anpassa din matning efter detta. Det är grodor med en rund kroppsform, men de ska inte se ut som små bollar.
Reproduktion / avel av Horngrodor
Vuxna horngrodor går att könsbestämma genom att titta på följande:
- Storlek – honorna blir markant större än hanarna. En hona är som regel 12-15 cm lång som fullvuxen, medan hanarna sällan blir mycket mer än 10 cm långa.
- Ljud – hanarna spelar (kväker för att locka till sig honor), det gör inte honorna.
- Huden på hakan och halsen – ser ofta lite ”uttänjd” ut hos hanarna, då den blåses upp när de spelar.
Hanarna har även s.k. ”nuptial pads”, eller ”brunstvalkar” på framfötterna, på utsidan av ”tummen”. Dessa hjälper till att ge hanarna bättre grepp när de ska hålla sig fast på honan vid parning.
Parningen och äggläggning sker i naturen i början av sommaren/regnperioden. Så snart grodorna söker sig upp till markytan igen, efter torrperioden börjar hanarna spela och leta efter honor.
Vill man försöka sig på att föröka horngrodor behöver man simulera regnperiod genom att duscha rejält och ofta, eller använda sig av någon form av regnkammare där grodorna kan para sig.
Man behöver såklart även en vattendel av något slag för parning och äggläggning.
När en hane hittat en mottaglig hona klamrar han sig fast på henne, med frambenen om hennes midja – s.k. amplexus.
Honorna lägger upp till 2000 ägg, och hanen befruktar äggen medan hon lägger dem.
I naturen läggs äggen ju i temporära vattensamlingar, så de kläcks fort och ynglen genomgår metamorfos på endast omkring 3 veckor.
Ynglen är rovdjur redan från start och äter det mesta de kommer över, inklusive sina syskon. I fångenskap kan man mata dem med mygglarver och andra liknande foderdjur, både levande och frysta, små daggmaskar, finfördelad fisk, räkor och musslor mm.
På grund av deras kannibalistiska tendenser bör man dela upp ynglen i grupper och ge dem ordentligt med plats och gömställen, för att minimera risken för att de äter upp varandra.