Hur mycket UVB behöver reptiler egentligen?
Onsdag, 9 augusti, 2026 - Jesper Agner Arnö
Bakgrund
Hej igen!
Egentligen hade jag tänkt att få till ett sista inlägg om mitt bygge, men så hörde jag plötsligt något spännande, och var tvungen att gräva ner mig lite i det. En person som jag tror är tämligen påläst ska ha nämnt att det verkar vara nya rekommendationer på väg, för hur länge man bör exponera reptiler för UVB-strålning, och rekommendationerna verkar vara på så lite som 2 timmar per dag! Det lät ju otroligt intressant, och dessutom lite kontroversiellt – precis sånt som jag går i gång på, så jag var tvungen att se vad jag kunde hitta om detta.
Efter lite luskande snubblade jag över ett webinar av dr. Mark Mitchell från USA, som arrangerats av LafeberVet i januari i år (2026), med titeln ”Sunburned! An Evidence-Based Update on UVB Lighting for Captive Exotic Species”. Jag kan varmt rekommendera att man tittar på hela föreläsningen om man tycker att ämnet är intressant, och jag misstänker att detta är källan till funderingarna kring nya rekommendationer.
Efter att ha gått runt och grunnat på det här ett tag tänkte jag att jag skulle dela med mig av lite av mina tankar omkring detta webinar, och rekommendationer av belysning och UVB/vitamin D3 till reptiler. Jag har försökt att förenkla det hela ganska ordentligt, så om man vill ha mer detaljer hänvisar jag till föreläsningen och den litteraturlista som finns på samma sida.
Vad forskningen visar
Först behöver jag komma med lite spoilers från webinaret, för att få lite kontext. Mark Mitchell är en framstående amerikansk veterinär, som är specialist på reptiler och amfibier. Han har forskat på dessa djur under många år, och bland annat tittat mycket på nivåer av vitamin D3, och hur dessa påverkas av diet och UVB-exponering, både hos reptiler och andra djurslag.
Vad de nyligen har upptäckt är att det verkar som att det bara krävs kort exponering för UVB-strålning för att bland annat leopardgeckos (Eublepharis macularis) och blåtungeskinkar (Tiliqua scincoides) ska producera lika mycket vitamin D3 som de gör även vid längre exponering. Djuren producerade lika mycket vit. D3 efter endast två timmars UVB som de gjorde vid 12 timmars UVB, typ.
Dr. Mitchell tar också upp riskerna med lång exponering för onaturligt höga nivåer av UVB-strålning, såsom ”solbränna” (förändringar i huden, ökad ömsningsfrekvens etc.), ögonskador, och huruvida ökad förekomst av hudcancer hos skäggagamer skulle kunna vara länkat till UVB-exponering.
Det dr. Mitchell i slutändan landar i är att han i nuläget endast rekommenderar att man har UV-lampan tänd i två timmar, åtminstone för de arter som ingått i deras studier. Resonemanget är att han anser att vi bör ”dosera till effekt” när det kommer till UVB-strålning. Vi vill alltså ha tillräckligt mycket för att djuren ska uppnå tillräckliga nivåer av vit. D3 i kroppen, men inte mer än så, för att minimera riskerna för negativa effekter.
Tre saker att ha i åtanke
Detta är naturligtvis en relevant och väl underbyggd ståndpunkt, men det finns några aspekter av detta jag tycker att man måste ha i åtanke innan man med detsamma programmerar om sina timers.
För det första är dessa studier utförda i små, ytterst spartanska ”laboratoriemiljöer”, vilka (förhoppningsvis) inte är representativa för hur vi håller reptiler i Sverige idag. I ett välinrett terrarium borde det finnas mycket större möjligheter för djuren att själva reglera sin UVB-exponering, vilket kan antas ge en större variation i den dagliga ”dosen”. Detta är även något som dr. Mitchell själv nämner i ett av sina svar på en fråga som kom efter föreläsningen:
”What is the ideal number of hours of UVB for leopard geckos?”
”Under natural conditions, it would be the length of the photoperiod. The issue is that we’re often exposing them to higher concentrations in captivity, not letting them regulate their UVB exposure and that’s why I recommend the shorter duration time based on what I’ve been studying…It’s still early because we’ve only done a few studies, but in the leopard geckos we’re finding 2 hours [of UVB provides adequate exposure].”
För det andra finns det (mig veterligen) inga studier som jämför förekomsten av negativa effekter av UVB (hudskador, ögonskador etc.) med förekomsten av MBD (eller NSHP, som det numera kallas). Så länge vi inte ser en hög förekomst av skador som kan relateras till överexponering av UVB-strålning finns det ju inget som tyder på att vi utsätter våra djur för farligt höga nivåer av UVB-strålning. Däremot förekommer MBD fortfarande, även om förekomsten har minskat kraftigt, i takt med att förståelsen av vikten av just UVB-strålning har ökat.
För det tredje innebär en kortare UVB-exponering även en kortare UVA-exponering. I nuläget får våra djur mer eller mindre all sin UVA-exponering från UVB-källorna i terrariet. Det börjar förvisso komma ljuskällor som avger vettiga nivåer av UVA-strålning, men de är fortfarande inte särskilt vanliga, och många av de produkter som säljs som UVA-källor avger i själva verket tämligen låga nivåer av UVA-strålning. Detta innebär att om vi minskar UVB-exponeringen till 2 timmar per dag, minskar vi även UVA-exponeringen till 2 timmar per dag. I nuläget vet vi att reptiler generellt kan ”se” UVA-strålning, och att UVA-strålning kan påverka till exempel aktivitetsnivåer och aptit, men precis hur viktigt detta är för dem är svårt att mäta. Oavsett är UVA något som borde ingå i en bra belysnings-setup.
Slutsats och praktisk tillämpning
Missförstå mig rätt – jag sågar inte på något sätt forskningen. Tvärtom, jag tycker att det är fantastiskt att någon faktiskt undersöker precis hur UVB påverkar våra reptiler! Däremot är jag personligen tveksam till att säga att vi måste minska UVB-exponeringen hos våra reptiler till max 2 timmar om dagen. Jag tycker att det är lite mer komplext än så, och skulle snarare säga att det vi bör ta med oss från dr. Mitchells föreläsning är att vi bör titta på UVB-exponering hos våra djur ”case by case”, och att ”lagom är bäst”.
Detta innebär i praktiken att man sätter sin UVB-källa på en separat timer, och låter den vara på under kortare tid än allmänbelysningen, och låter all strålning variera efter den aktuella artens naturliga årsrytm. Sedan ska vi naturligtvis inte utsätta våra djur för onödigt kraftig strålning, och alltid se till att de lätt kan komma undan i skugga och gömställen. Vi bör skapa så stora ljus/strålningsgradienter som möjligt genom att inreda smart, även på solplatserna, och alltid vara uppmärksamma på hudförändringar, onormalt hög ömsningsfrekvens, och andra tecken på överexponering.
Sedan får vi, med spänning, vänta och hoppas på fler intressanta forskningsresultat från dr. Mitchells team!