Strumpebandssnok - Skötsel och fakta
Detta är ett skötselråd för vanlig strumpebandssnok (Thamnophis sirtalis spp.), skrivet av reptilveterinären Jesper Agner Arnö.
Inledning
Strumpebandssnokar ingår i familjen snokar. Släktet Thamnophis består av ca 35-38 arter varav de minsta blir ca 50 cm. Den största arten i släktet är Thamnophis gigas som blir upp till 165 cm lång. Den vanliga Strumpebandssnoken (Thamnophis sirtalis) är en anpassningsbar art som har ett stort utbredningsområde som sträcker sig från norra Mexiko till Kanada.
T. sirtalis är en marklevande orm men den är mycket aktiv, nyfiken och klättrar gärna. Liksom hos övriga strumpebandssnokar blir honorna avsevärt större än hanarna. En vuxen hona blir som regel 90-120 cm lång, medan vuxna hanar sällan blir över 80 cm.
Det finns 12 underarter av Thamnophis sirtalis med liknande levnadssätt men som skiljer sig åt i utseende och geografisk utbredning:
- Thamnophis sirtalis sirtalis, Eastern Garter Snake (Linné, 1758)
- Thamnophis sirtalis annectens, Texas Garter Snake (Brown, 1950)
- Thamnophis sirtalis concinnus, Oregon Red-spotted Garter Snake (Hallowell, 1852)
- Thamnophis sirtalis dorsalis, New Mexico Garter Snake (Baird & Girard, 1853)
- Thamnophis sirtalis fitchi, Valley Garter Snake (Fox, 1951)
- Thamnophis sirtalis infernalis, California red-sided Garter Snake (Blainville, 1835)
- Thamnophis sirtalis pallidulus, Maritime Garter Snake (Allen, 1899)
- Thamnophis sirtalis parietalis, Red-sided Garter Snake (Say, 1823)
- Thamnophis sirtalis pickeringii, Puget Sound Garter Snake (Baird & Girard, 1853)
- Thamnophis sirtalis semifasciatus, Chicago Garter Snake (Cope, 1892)
- Thamnophis sirtalis similis, Blue-stripe Garter Snake (Rossman, 1965)
- Thamnophis sirtalis tetrataenia, San Francisco Garter Snake (Cope, 1875)
Utbredningsområde
Utbredningsområde för Thamnophis sirtalis
Strumpebandssnokar är dagaktiva och livliga vilket gör dem till intressanta snokar att hålla i terrarium. De har ett svagt nervgift som i princip är ofarligt för människor, i värsta fall kan ett bett resultera i viss svullnad och att det blöder (förutsatt att man inte får en allergisk reaktion). I det vilda har strumpebandssnokar av naturliga skäl en mycket kortare medellivslängd än de som lever i fångenskap. En välhållen strumpebandssnok kan i terrarium bli uppemot 15-20 år gammal.
Utseende
Den typiska färgteckning utgörs av tre ljusa ränder som löper längs hela ormens längd på en mörkare bakgrund som antingen är svart, brun eller olivgrön. De ljusa ränderna kan vara blå, gröna, röda, gula, vita eller bruna. Ränderna är fördelade så att en löper mitt på ormens rygg och de andra två jämsides denna men längre ner på sidorna. Vissa arter har fläckar som bryter av ränderna och ger ett schackrutigt intryck. Huvudet hos Thamnophis är bredare än halsen och tungan är röd med svart spets. Undersidan på ormen är ljusare men har i övrigt samma färger som dess ovansida. Bland de färgmässigt mest spektakulära underarterna kan nämnas Thamnophis sirtalis concinnus och T. s. tetrataenia.
Livsmiljö
Strumpebandssnokens naturliga livsmiljö omfattar skogar, våtmarker, fält, odlad mark och i anknytning till bebyggelse. De enda områden i USA där de saknas eller förekommer i mindre omfattning är de allra torraste områdena i de sydvästra delarna. De regioner som man återfinner dem i tenderar att ha en hög luftfuktighet, oavsett om man tittar på Florida eller de nordligaste delarna av Alberta i Kanada. De trivs bäst i anslutning till någon typ av vattenkälla och därför så ska man se till så att det finns någon form av vattendel i terrariet så att de får chansen att utöva alla sina naturliga beteenden.
Högt gräs, buskage och annan låg växtlighet i direkt anslutning till en vattenkälla, gärna med mycket flytväxter, är ett utmärkt habitat för vilda strumpebandssnokar. I terrariet kan man med fördel försöka återskapa en sådan miljö med hjälp av ett bottensubstrat som håller fukt och är av tillräcklig mängd för att man ska kunna plantera levande växter däri. Förslagsvis så kan man använda kokosfibrer som man blandar med sand och ogödslad jord som grund i ett förhållande som gör att det håller fukt utan att vara vått. Täck gärna bottensubstratet med löv och pinnar. Det bör finnas gott om gömställen; en riktlinje är att ifall det är enkelt att hitta ormen så är inredningen för sparsmakad.
Inköpslista för Strumpebandssnok
Vi rekommenderar även starkt att alla reptilägare införskaffar en UV-indexmätare samt en handhållen digital hygrometer, för att kunna säkerställa korrekta värden i terrariet.
Terrarium
Enligt Jordbruksverkets bestämmelser (L80) krävs ett terrarium på 0,6 m2 med en höjd på minst 45 cm för de längsta exemplaren. Jordbruksverkets rekommendationer är minimimått, vi rekommenderar dock ett större terrarium än minimikraven, och då får man också enkelt plats med bottensubstrat, inredning och belysning.
Om man vill hålla en grupp i samma terrarium kan det vara en bra idé att se till så alla är honor så att man undviker oönskad avel. Håller man honor och hanar tillsammans så bör det vara fler honor än hanar, till exempel en hane och två honor eller två hanar och tre honor. Tänk också på att storlekskravet för terrariet är 0,3 m2 per orm vid grupphållning. Tre strumpebandssnokar ska alltså ha ett terrarium som är minst 0,9 m2 (till exempel 150x60x60 cm).
Tänk på att förbereda terrariet i god tid innan du får hem djuret.
Att hålla ormar i grupp är ett förhållandevis outforskat område. De studier som gjorts har i de fall ormar påträffats i grupp oftare avhandlat omgivande faktorer som temperatur och den geologiska beskaffenheten hos deras hålor. Forskning antyder dock att alla ormar interagerar socialt och kommunicerar med varandra i andra sammanhang än bara de som har att göra med reproduktion och vinterdvala (Doody et al., 2013). Det finns däremot en stor variation bland olika arter och även mellan individer, vilket i sin förlängning betyder att även ormar har personligheter!
"[Vår forskning] visar att ormarna aktivt söker social interaktion, föredrar att hålla sig till större grupper och interagera på ett icke slumpmässigt sätt med specifika individer eller grupper. Vi visar att deras sociala interaktionsmönster påverkas av individuell djärvhet, sällskaplighet och ålder. Ormarnas sociala nätverk stördes två gånger om dagen genom att "blanda" deras platser. Trots dessa störningar återskapade ormarna så småningom sin föredragna sociala miljö."
Aggregation and social interaction in garter snakes, Skinner & Miller, 2020
För oss människor är ormars sociala samspel svårtydda. Det är naturligt för alla ormarter att ha ett visst samspel med artfränder åtminstone delar av året och den största anledningen till att hålla ormar i grupp är för att de ska ha möjlighet att ge uttryck för hela spektrat av olika beteenden. Det är alltid bra att vara försiktig dock eftersom det finns en variation bland kynnet hos individer. Var vaksam på negativa signaler eftersom ormarna befinner sig på en begränsad yta och i en konstgjord miljö.
UVB, värme och belysning
Strumpebandssnokar tillhör Fergusonzon 2 vilket betyder att den ska ha ett UV-index mellan mellan 1.0 och 3.0. Detta uppnås lättast genom att använda sig av ett Arcadia 6%, eller 12% T5 UVB-lysrör beroende på vilken höjd lysröret placeras på. Längden på lysröret bör inte vara större än 30-50% av terrariets längd.
En halogenlampa är en bra värmekälla som har den mest solliknande fördelningen av IR-strålning. Ifall man kan är det alltid bäst att köpa en lampa vars effekt värmer solplatsen till den önskade temperaturen. Om detta inte är möjligt, eller om man vill styra temperaturen mer precist, kan man köpa en lampa med lite för hög effekt som man sedan justerar med en dimmer, eller ännu hellre en termostat. Termostaten ska vara av typen "dimming thermostat". Temperaturen på solplatsen bör ligga på 30-35 °C och ca 22-28 °C i en gradient från den kalla till den varma delen av terrariet.
Till allmänbelysning passar en modern LED-armatur (t.ex. Arcadia Jungle dawn) bäst.
Antalet belysningstimmar bör ligga på 12-14/dygn förutom under ormens viloperiod under vintern.
Se till att inreda terrariet ordentligt för att skapa skugga och ljusgradienter.
Avel
Det är inte särskilt svårt att avla strumpebandssnokar och de kan få väldigt stora kullar på uppemot 80 ungar, men vanligast är 10-40 ungar/kull. Större honor föder i allmänhet större kullar. Strumpebandssnokar föder levande ungar och därmed så slipper man hantera äggkläckningsmaskiner. Honor blir könsmogna vid ca 24-36 månader och hanar vid ca 20 månader. Då är honorna mellan 40-60 cm långa och hanarna 30-45 cm (nos till kloak) men kan även vara något kortare beroende på art/underart. Parningen sker i allmänhet februari-maj och honan är dräktig i 2-3 månader.
Parningsperioden börjar direkt när ormarna lämnar övervintringplatsen (strumpebandssnokar i fångenskap som inte tillåtits vinterdvala är inte lika benägna att para sig). De använder sig av feromoner för att attrahera en partner. Honorna kan lagra sädesvätska och behöver därför inte para sig varje år ifall hon inte hittar en lämplig partner.
Luftfuktighet
Strumpebandssnokar klarar sig bra med en luftfuktighet mellan 40-60%, det vill säga normalt inomhusklimat. Eftersom den har det mest allmänt spridda utbredningsområdet av alla reptilarter i Nordamerika så återfinns de i vitt skilda klimat och mikroklimat. I många fall är det regioner med ganska hög luftfuktighet (jmf Florida [USA] och Alberta [Kanada]). Detta tillsammans med att de återfinns i våtmarker och i närheten av vattensamlingar samt äter amfibier antyder att man inte bör vara rädd för att hålla en luftfuktighet som ligger i den övre delen av intervallet.
Föda
När det kommer till födan är strumpebandssnokar opportunister och har en stor förmåga att anpassa sig både till säsong och lokala biotoper. De är i likhet med alla andra ormar köttätare och ger sig i naturen gärna på daggmaskar, grodor, fiskyngel, amfibier och små gnagare. Bytesdjuret sväljs helt och även om strumpebandssnoken har ett svagt neurotoxin så är det inget som är farligt för människor. De har dessutom inte kraftiga huggtänder.
Ormar som äter fisk riskerar att drabbas av brist på vitamin B1. Det beror på att vissa fiskar innehåller tiaminas som är ett enzym som bryter ned tiamin (vitamin B1). För att undvika bristsymptom är det bra att variera kosten med till exempel gnagare och att inte utfodra med fiskarter som innehåller tiaminas. Ormar med brist på vitamin B1 kan uppvisa neurologiska symptom som liknar krampanfall. I akuta fall kan man även ge flytande vitamin B1, det är ett vattenlösligt vitamin som är svårt att överdosera. Fisk som ges i filéer bör pudras med kalk och vitaminer eftersom den inte innehåller varken kalk eller inälvor.
Undvik sill- och karpfiskar som strömming, sardin, tonfisk, mört och braxen samt fiskar som kan innehålla miljögifter eller parasiter (även om de ingår i gruppen som ej innehåller tiaminas). För att undvika att föra över parasiter till ormen från födan bör man frysa fodret först och sedan tina upp det innan man matar ormen. Arterna i denna tabell innehåller inte tiaminas och kan ges som en del av en varierad kost.
"Enligt Jordbruksverkets uppfattning är utfodring med levande föda inte förenligt med 2 och 4 §§ i djurskyddslagen och därmed är det förbjudet.[...] Den som avlivar t.ex. gnagare för att utfodra reptiler ska vara väl förtrogen med den bedövnings- samt avlivningsmetod som ska tillämpas. Detta framgår av Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2007:77) om slakt och annan avlivning av djur.”
Om utfodring med levande djur - Jordbruksverket; Dnr 31-6812/10
Vinterdvala
Eftersom reptiler är växelvarma djur är de beroende av yttre värme för att uppnå fysiologiskt hållbara kroppstemperaturer. Arter som lever i tempererade klimat behöver därför att gå i dvala under den del av året när temperaturerna är för låga för att deras kroppar ska fungera, eller där de riskerar att frysa ihjäl. När temperaturerna faller, och ljusintensiteten blir lägre börjar arterna i naturen att dra sig mot sina övervintringsställen. Hur lång vinterdvalan är varierar stort mellan olika arter. För Strumpebandssnok infaller den någon gång kring mitten av november och sträcker sig fram till början på mars. I allmänhet så räcker 2 månader men det naturligaste för ormen är en vinterdvala på 3 månader (särskilt om man har för avsikt att avla). I naturen övervintrar ormarna i naturlig förekommande håligheter.
Innan dvalan är det viktigt att se till så att ormen är vid god vigör med fettdepåer. Vissa undviker att dvala unga individer, i synnerhet den första vintern. Dvalningsperioden kan ske i terrariet eller så kan man föra över djuret till en annan behållare med bottensubstrat, gömställe och vattenskål. Bottensubstratet ska vara fuktigt men inte blött.
2-3 veckor innan vinterdvalan börjar slutar man erbjuda föda. Detta är för att de ska hinna tömma tarmen och inte ha mat i magen. Därefter så minskar man antalet soltimmar i terrariet exempelvis från 12 till 10 timmar och fortsätter en gradvis minskning under perioden till det är mörkt i terrariet hela tiden. Temperaturen kommer självklart också att minska och den 4:e veckan bör man försöka se till att terrariet håller ca 15-18 °C.
Sedan sänker man temperaturen ytterligare ner till 5-12 °C och håller en jämn temperatur i 2-3 månader. Se till så att de hela tiden har tillgång till rent och fräscht vatten men hantera dem inte. När det gått 2-3 månader gör du hela processen åt andra hållet, dvs öka temperatur och ljustimmar gradvis. Den första utfodringen efter vinterdvalan bör vara återhållsam men när den är avklarad och ormen smält maten kan man återgå till ett normalt utfodringsschema.
Hur mycket och med vilken frekvens du bör mata din strumpebandssnok beror på hur stor ormen är och vad du matar den med. Ormar som får daggmask och småfisk behöver generellt matas oftare än de som äter pinkies och fuzzies (små möss). Unga individer kan man utfodra ca 2-3 gånger i veckan, medan vuxna djur kan matas 1-2 gånger/vecka. Variera gärna utfodringsfrekvensen, och mängden/typen föda från gång till gång, samt över året.