Mexikansk strumpebandssnok - Skötsel och fakta
Detta är ett skötselråd för mexikansk strumpebandssnok (Thamnophis melanogaster), skrivet av reptilveterinären Jesper Agner Arnö.
Inledning
Strumpebandssnokar ingår i familjen snokar. Släktet Thamnophis består av ca 35-38 arter varav de minsta blir ca 50 cm. Den största arten i släktet är Thamnophis gigas som blir upp till 165 cm lång. Den mexikanska strumpebandssnoken (Thamnophis melanogaster) är en av de mindre arterna i släktet.
T. melanogaster är en marklevande orm, som i naturen hittas nära vattensamlingar. Liksom övriga strumpebandssnokar är det en nyfiken och uppmärksam art som primärt är aktiv under dagtid. Vuxna individer är som regel ca 50-70 cm långa. Honor är både längre och kraftigare än hanar. Nyfödda ungar är bara ca 10-15 cm långa, men ser i övrigt ut ungefär som de vuxna ormarna. Det finns 4 underarter av Thamnophis melanogaster. Alla underarter har liknande levnadssätt.
Thamnophis melanogaster melanogaster (Peters, 1864)
Thamnophis melanogaster canescens (H. M. Smith, 1942)
Thamnophis melanogaster chihuahuaensis (Tanner, 1959)
Thamnophis melanogaster linearis (H. M. Smith, Nixon & P. W. Smith, 1950)
Thamnophis melanogaster lever i naturen i kanten av vattendrag på den mexikanska högplatån i centrala Mexico (på 1100-2500 meters höjd). De flesta strumpebandssnokar har ett svagt nervgift som i princip är ofarligt för människor, i värsta fall kan ett bett resultera i viss svullnad och att det blöder (förutsatt att man inte får en allergisk reaktion). I det vilda har strumpebandssnokar av naturliga skäl en mycket kortare medellivslängd än de som lever i fångenskap. En välskött strumpebandssnok kan i terrarium bli uppemot 15-20 år gammal.
Utseende
Thamnophis melanogaster skiljer sig i utseende från de flesta andra arter av strumpebandssnokar. Huvudet är relativt smalt och spetsigt, och kroppsformen är ganska robust. Grundfärgen är oftast någon nyans av röd, brun eller grå, ofta med mer eller mindre tydliga längsgående ljusa linjer och/eller små fläckar. Buken är som regel ljusare än ryggen och sidorna, oftast vit eller gulaktig. Melanistiska (helsvarta) individer förekommer också.
Livsmiljö
Den mexikanska strumpebandssnoken förekommer längs strandkanten av vattendrag i skogar och buskmarker. Arten äter i stort sett enbart i vattnet och spenderar en stor del av sin aktiva tid simmandes. Man kan därför med fördel se till så att det finns någon form av väl tilltagen vattendel i terrariet.
I terrariet bör man även försöka skapa en miljö med mycket växtlighet och andra gömställen. Bottensubstratet bör kunna hålla fukt och vara tillräckligt djupt för att man ska kunna plantera levande växter däri. Förslagsvis så kan man använda en jord och sandblandning där man även tillför t.ex. kokosfibrer. Bottensubstratet kunna hållas fuktigt utan att vara vått, och det översta lagret bottenmaterial får gärna torka ut mellan vattningarna. Täck gärna bottensubstratet med grus, löv och pinnar, och se till att det finns några gömställen som alltid är lätt fuktiga.
Inköpslista för Mexikansk strumpebandssnok
Vi rekommenderar även starkt att alla reptilägare införskaffar en UV-indexmätare samt en handhållen digital hygrometer, för att kunna säkerställa korrekta värden i terrariet.
Terrarium
Enligt Jordbruksverkets bestämmelser (L80) krävs ett terrarium på 0,12 m2 med en höjd på minst 40 cm för en marklevande orm mellan 51 och 75 cm. Jordbruksverkets rekommendationer är dock minimimått, och vi rekommenderar starkt att man väljer ett klart större terrarium (bottenyta minimum 120x45 cm eller motsvarande).
Om man vill hålla en grupp i samma terrarium kan det vara en bra idé att se till så alla är honor om man vill undgå fortplatning. Håller man honor och hanar tillsammans så bör det vara fler honor än hanar, till exempel en hane och två honor eller två hanar och tre honor. Strumpebandssnokar bör som regel hållas tillsammans med artfränder.
Ifall du köper terrarium och alla tillbehör får du räkna med en totalkostnad på drygt ca 5500:- plus ormen. Tänk på att förbereda terrariet i god tid innan du får hem djuret.
Att hålla ormar i grupp är ett förhållandevis outforskat område. De studier som gjorts har i de fall ormar påträffats i grupp oftare avhandlat omgivande faktorer som temperatur och den geologiska beskaffenheten hos deras hålor. Forskning antyder dock att alla ormar interagerar socialt och kommunicerar med varandra i andra sammanhang än bara de som har att göra med reproduktion och vinterdvala (Doody et al., 2013). Det finns däremot en stor variation bland olika arter och även mellan individer, vilket i sin förlängning betyder att även ormar har personligheter!
"[Vår forskning] visar att ormarna aktivt söker social interaktion, föredrar att hålla sig till större grupper och interagera på ett icke slumpmässigt sätt med specifika individer eller grupper. Vi visar att deras sociala interaktionsmönster påverkas av individuell djärvhet, sällskaplighet och ålder. Ormarnas sociala nätverk stördes två gånger om dagen genom att "blanda" deras platser. Trots dessa störningar återskapade ormarna så småningom sin föredragna sociala miljö."
Aggregation and social interaction in garter snakes, Skinner & Miller, 2020
För oss människor är ormars sociala samspel svårtydda. Det är naturligt för alla ormarter att ha ett visst samspel med artfränder åtminstone delar av året och den största anledningen till att hålla ormar i grupp är för att de ska ha möjlighet att ge uttryck för hela spektrat av olika beteenden. Det är alltid bra att vara försiktig dock eftersom det finns en variation bland kynnet hos individer. Var vaksam på negativa signaler eftersom ormarna befinner sig på en begränsad yta och i en konstgjord miljö.
UVB, värme och belysning
Strumpebandssnokar tillhör Fergusonzon 2 vilket betyder att den ska ha ett UV-index mellan mellan 1.0 och 3.0 vilket uppnås om man använder ett Arcadia 6% T5 UVB-lysrör som sitter 50 cm ovanför solplatsen. Längden på lysröret behöver inte vara större än att hela djuret får plats i området direkt nedanför lampan och att hela dess kropp får plats i ljuskäglan.
En halogenlampa är en bra värmekälla som har den mest solliknande fördelningen av IR-strålning. Ifall man kan är det alltid bäst att köpa en lampa vars effekt värmer solplatsen till den önskade temperaturen, om inte så köper man en med lite för stor effekt som man sedan dimmar med en dimmer, eller ännu hellre en termostat. Termostaten ska vara av typen "dimming thermostat". Temperaturen på solplatsen bör ligga på 30-32 °C och ca 22/28 °C i en gradient från den kalla till den varma delen av terrariet.
Till allmänbelysning passar ett par vanliga T5-lysrör med "dagsljus" (6500 K), eller en modern LED-armatur (t.ex. Arcadia Jungle dawn) bäst. De har ett ljusspektrum som även reptiler troligen uppfattar som mest naturtroget. Antalet belysningstimmar bör ligga på 12-14 förutom under ormens svalperiod.
Luftfuktighet
Den mexikanska strumpebandssnoken klarar sig bra med en luftfuktighet mellan 40-70%. Man behöver inte tänka specifikt på luftfuktigheten i terrariet förutsatt att man har en ordentlig vattendel, ett ordentligt lager av ett bra bottensubstrat, tillför vatten genom att vattna och/eller duscha, samt erbjuder fuktiga gömställen.
Tänk på att ormarna kommer att blöta ner bottenmaterialet när de går upp ur vattendelen. Bottenmaterialet bör aldrig vara mer än lätt fuktigt på något ställe i terrariet, och det måste alltid finnas flera torra platser där ormarna kan ligga helt torra.
Avel
Thamnophis melanogaster är en relativt enkel art att föröka i fångenskap. Alla strumpebandssnokar föder levande ungar. Hos den mexikanska strumpebandssnoken består en kull som regel av 6-15 ungar.
I artens naturliga miljö blir det inte tillräckligt kallt för att ormarna ska behöva gå i någon regelrätt dvala. Under vintermånaderna sjunker nattemperaturen dock rejält och kan nå helt ner på strax under 5°C . Dagtemperaturerna sjunker också, men går sällan särskilt långt under 25 °C .
Någon form av temperatursänkning, framförallt av nattemperaturen, i kombination med färre antal ljustimmar och sparsam, eller ingen utfodring är att rekommendera under 2-3 månader på vintern, även i fångenskap.
Föda
Precis som andra strumpebandssnokar är Thamnophis melanogaster opportunister när det kommer till föda i naturen. Naturliga byten inkluderar daggmaskar, grodor och andra amfibier, grodyngel, småfisk, samt små kräftdjur och blötdjur. Bytesdjuret sväljs helt och även om strumpebandssnokar har ett svagt neurotoxin så är det inget som är farligt för människor. I fångenskap fungerar mexikanska strumpebandssnokar bra på fisk, muspinkies (hela eller i delar), nöt- eller grishjärta, daggmask mm. Tänk på att strumpebandssnokar är väldigt små som ungar - se till att dela fodret i lagom små bitar.
Ormar som äter fisk riskerar att drabbas av brist på vitamin B1. Det beror på att vissa fiskar innehåller tiaminas som är ett enzym som bryter ned tiamin (vitamin B1). För att undvika bristsymptom är det bra att variera kosten, så att man inte enbart matar med fisk, samt undvika fiskarter som innehåller tiaminas. Ormar med brist på vitamin B1 kan uppvisa neurologiska symptom som liknar krampanfall. I akuta fall kan man även ge flytande vitamin B1, det är ett vattenlösligt vitamin som är svårt att överdosera. Fisk som ges i filéer bör pudras med kalk och vitaminer. Detta gäller generellt när man utfodrar med delar av djur (alltså byten som inte är hela kroppar).
Undvik sill- och karpfiskar som strömming, sardin, tonfisk, mört och braxen samt fiskar som kan innehålla miljögifter eller parasiter (även om de ingår i gruppen som ej innehåller tiaminas). För att undvika att föra över parasiter till ormen från födan bör man frysa fodret först och sedan tina upp det innan man matar ormen. Arterna i denna tabell innehåller inte tiaminas och kan ges som en del av en varierad kost.
"Enligt Jordbruksverkets uppfattning är utfodring med levande föda inte förenligt med 2 och 4 §§ i djurskyddslagen och därmed är det förbjudet.[...] Den som avlivar t.ex. gnagare för att utfodra reptiler ska vara väl förtrogen med den bedövnings- samt avlivningsmetod som ska tillämpas. Detta framgår av Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2007:77) om slakt och annan avlivning av djur.”
Om utfodring med levande djur - Jordbruksverket; Dnr 31-6812/10
Hur mycket och med vilken frekvens du bör mata din strumpebandssnok beror på hur stor ormen är och vad du matar den med. Ormar som får daggmask och småfisk behöver generellt matas oftare än de som äter pinkies och fuzzies (små möss). Unga individer kan man utfodra ca 2-3 gånger i veckan, medan vuxna djur kan matas 1-2 gånger/vecka. Variera gärna utfodringsfrekvensen, och mängden/typen föda från gång till gång, samt över året.