Sinaloamjölksnok (Lampropeltis polyzona sinaloae) - Skötsel och fakta
Detta skötselråd är skrivit av veterinär Jesper Agner Arnö
Inledning
Kungssnokar och mjölksnokar (Lampropeltis) är ett släkte i den stora ormfamiljen snokar (Colubridae). Till släktet Lampropeltis räknas ca 25 arter, och flera av arterna har ett flertal underarter. Taxonomin inom släktet är omdebatterad, och kommer med största sannolikhet att revideras ytterligare. Utbredningsområdet för hela släktet sträcker sig från södra Kanada i norr, till södra Equador.
Sinaloamjölksnoken tillhörde fram tills för några år sedan arten Lampropeltis triangulum, men numera är denna underarts vetenskaplia namn Lampropeltis polyzona sinaloae.
Arten Lampropeltis polyzona, eller Centralmexikansk mjölksnok, har totalt 7 olika underarter. Sinaloamjölksnoken är den nordligaste av underarterna och förekommer i naturen längs Mexikos västkust (Chihuahua, Sinaloa, och Sonora).
Lampropeltis polyzona sinaloae är en av de större mjölksnokarna med en vuxen storlek på ca 120-140 cm. Vissa individer kan bli upp till 150-160 cm långa. Det är en primärt marklevande orm, som framförallt är aktiv i skymning och gryning. I fångenskap kan en Sinaloamjölksnok bli 15-20 år gammal.
Namnet mjölksnok kommer från en gammal myt om att dessa ormar mjölkade kor om natten.
Utseende
Sinaloamjölksnoken är röd med de klassiska svarta och vita ringarna runt kroppen. Denna underart utmärker sig genom att de röda fälten mellan de svarta ringarna är mycket långsträckta, medan de svarta och vita ringarna är relativt smala. Huvudet är svart (förutom nosen, som ofta är ljusare) med en vit ring runt nacken. Buken är ljus, med olika grad av mörkare teckning.
Nu för tiden finns det även ett antal olika färgvarianter med olika teckning.
Livsmiljö
Lampropeltis polyzona sinaloae är en primärt marklevande art som lever i varierande habitat såsom torra och steniga områden, floddalar, gräsmarker och torra skogsområden. De flesta av miljöerna har rikligt med undervegetation av varierande slag. Luftfuktigheten varierar i de olika delarna av utbredningsområdet, men är som regel relativt låg.
I fångenskap bör terrariet ha ett ordentligt lager med bottensubstrat, vi rekommenderar en blandning av jord och sand som bas.
Man kan sedan med fördel även blanda i grus, bark, mossa, eller torra löv i toppskiktet för extra struktur och gömställen. Terrariet inreds sedan med större stenar, rötter, grenar, samt levande växter så att man skapar en stimulerande miljö med gott om gömställen och olika mikroklimat. Tänk på att även ”marklevande” ormar klättrar, så inred gärna terrariet även på höjden.
Då arten förekommer i så pass varierande miljöer i naturen behöver man inte göra något speciellt för att påverka luftfuktigheten i terrariet i stort, men man behöver skapa mikroklimat med högre luftfuktighet på olika ställen i terrariet. Så länge man har ordentligt med gömställen samt håller bottenmaterialet lätt fuktigt i delar av terrariet kommer det automatiskt att skapas mikroklimat med olika luftfuktighet. Tillför vatten genom att duscha regelbundet, samt punktvattna växter och i de fuktigare delarna av terrariet. Bottensubstratet ska, i de fuktigare delarna av terrariet vara lätt fuktigt om man stoppar ner fingrarna någon cm i substratet.
Ormarna ska alltid ha tillgång till färskt vatten, helst i en skål/balja som är tillräckligt stor för att ormarna ska kunna bada i den.
Terrarium
Enligt Jordbruksverkets bestämmelser (L80) krävs ett terrarium på 0,63 m2 med en höjd på minst 45 cm för marklevande ormar med en kroppslängd på 126-150 cm. Jordbruksverkets rekommendationer är dock minimimått, och vi rekommenderar starkt att man väljer att hålla alla reptiler i betydligt större terrarium. För en vuxen Sinaloamjölksnok hade vi rekommenderat ett terrarium med måtten 150*60*60 cm, eller motsvarande.
Även om Sinaloamjölksnokar inte är lika utpräglade ormätare vissa arter av kungssnokar bör man komma ihåg att det finns risk för kannibalism om man väljer att hålla flera individer tillsammans. Skulle man välja att hålla arten i grupp bör gruppen utgöras av vuxna djur av samma storlek, och man bör vara mycket uppmärksam på eventuella tecken på stress. Hanar bör inte hållas tillsammans överhuvudtaget, och om man introducerar en hane till en hona, eller en grupp honor bör man vara uppmärksam på hanens beteende och separera honom från honan/honorna igen om han är alltför intensiv i sitt uppvaktningsbeteende.
Om du väljer att hålla djur i grupp så kan det vara svårare att upptäcka och utreda hälsoproblem hos specifika individer. Om du till exempel upptäcker avföring som ser konstig ut kan det vara näst intill omöjligt att veta exakt vilken orm som har besvär om du inte har möjlighet att åtminstone tillfälligt sära på dem så att de får varsitt terrarium.
Att hålla ormar i grupp är ett förhållandevis outforskat område. De studier som gjorts har i de fall ormar påträffats i grupp oftare avhandlat omgivande faktorer som temperatur och den geologiska beskaffenheten hos deras hålor. Forskning antyder dock att alla ormar interagerar socialt och kommunicerar med varandra i andra sammanhang än bara de som har att göra med reproduktion och vinterdvala (Doody et al., 2013). Det finns däremot en stor variation bland olika arter och även mellan individer, vilket i sin förlängning betyder att även ormar har personligheter!
"[Vår forskning] visar att ormarna aktivt söker social interaktion, föredrar att hålla sig till större grupper och interagera på ett icke slumpmässigt sätt med specifika individer eller grupper. Vi visar att deras sociala interaktionsmönster påverkas av individuell djärvhet, sällskaplighet och ålder. Ormarnas sociala nätverk stördes två gånger om dagen genom att "blanda" deras platser. Trots dessa störningar återskapade ormarna så småningom sin föredragna sociala miljö."
Aggregation and social interaction in garter snakes, Skinner & Miller, 2020
För oss människor är ormars sociala samspel svårtydda. Det är naturligt för alla ormarter att ha ett visst samspel med artfränder åtminstone delar av året och den största anledningen till att hålla ormar i grupp är för att de ska ha möjlighet att ge uttryck för hela sin beteendepalett. Det är dock alltid bra att vara försiktig eftersom det finns stora variationer i beteende mellan olika arter samt mellan olika individer. Var vaksam på negativa signaler eftersom ormarna befinner sig på en begränsad yta och i en artificiell miljö.
Inköpslista för Sinaloamjölksnok
Vi rekommenderar även starkt att alla reptilägare införskaffar en UV-indexmätare samt en handhållen digital hygrometer, för att kunna säkerställa korrekta värden i terrariet.
UVB, värme och belysning
Lampropeltis polyzona sinaloae placeras i Fergusonzon 1, vilket betyder att man kan sträva efter UV-index mellan ca 0,3 och 1. Detta uppnås om man använder ett Arcadia Shade dweller 2,5%, eller ett Arcadia 6% T5 UVB-lysrör, beroende på höjd på terrariet. Längden på lysröret behöver vara tillräckligt för att det ska täcka solplatsen och lite till, upp till ca 50% av terrariet. Se till att ormarna lätt kan dra sig undan i skugga under växter och andra gömställen, så att det skapas en naturlig UV-gradient, även i de delar av terrariet som UV-lysröret belyser.
En halogenlampa är en bra värmekälla som har den mest solliknande fördelningen av IR-strålning. Ifall man kan är det alltid bäst att köpa en lampa vars effekt värmer solplatsen till den önskade temperaturen, om inte så köper man en med lite för stor effekt som man sedan dimmar med en dimmer, eller ännu hellre en termostat. Termostaten ska vara av typen "dimming thermostat". Temperaturen på solplatsen bör ligga på 30-32°C och den lägsta temperaturen (kallaste punkten i terrariet) bör inte understiga ca 24°C under dagtid. På natten kan temperaturen få lov att sjunka ytterligare några grader, men bör inte understiga 20-22°C, förutom under ormens svalperiod.
Till allmänbelysning passar en LED-ramp med vitt ljus (t.ex. Arcadia jungle dawn) bäst. Dessa ljuskällor har ett ljusspektrum som även reptiler troligen uppfattar som mest naturtroget. Antalet belysningstimmar bör ligga på 12-14 förutom under ormens svalperiod.
Luftfuktighet
Sinaloamjöksnokar klarar sig bra med en luftfuktighet mellan 30-60%, det vill säga normalt inomhusklimat, förutsatt att man ger ormarna tillgång till mikroklimat med högre luftfuktighet. Problem med ömsningen beror ofta på att det inte finns tillräckligt fuktiga gömställen i terrariet, eller att ormarna av någon anledning drar sig för att använda dessa.
Avel
Lampropeltis polyzona sinaloae blir som regel könsmogen vid 2-3 års ålder, men som hos alla reptiler bestäms detta mer av storlek snarare än av faktisk ålder.
Honorna lägger 5-15 ägg som kläcks efter 55-60 dagar vid en inkubationstemperatur på ca 29 °C.
Föda
I naturen är Sinaloamjölksnokar opportunistiska jägare. Den största delen av deras kost utgörs av gnagare, men de äter även ödlor och ormar, amfibier samt ibland även ryggradslösa djur. Bytet kramas ihjäl, och sväljs sedan helt.
I fångenskap fungerar arten generellt bra på en diet enbart bestående av gnagare. Om man har möjlighet är det alltid bra att variera dieten med olika typer av gnagare, och om möjligt även amfibier och ödlor (det är dock generellt mycket svår att få tag på amfibier och ödlor som är avlivade på ett sätt som gör att de kan användas som foderdjur).
Ungar, upp till ca 1 års ålder utfodras förslagsvis var 6:de-9:de dag, och äldre individer var 7:de-14:de dag. Variera gärna utfodringsintervallet, samt storlek och antal på bytesdjuren, för att simulera förhållandena i naturen. Överutfodring, och den övervikt som detta medför är ett stort problem bland reptiler i fångenskap, så utfodra med eftertanke!
"Enligt Jordbruksverkets uppfattning är utfodring med levande föda inte förenligt med 2 och 4 §§ i djurskyddslagen och därmed är det förbjudet.[...] Den som avlivar t.ex. gnagare för att utfodra reptiler ska vara väl förtrogen med den bedövnings- samt avlivningsmetod som ska tillämpas. Detta framgår av Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2007:77) om slakt och annan avlivning av djur.”
Om utfodring med levande djur - Jordbruksverket; Dnr 31-6812/10
Vinterdvala
Eftersom reptiler är växelvarma djur är de beroende av yttre värme för att uppnå fysiologiskt hållbara kroppstemperaturer. Arter som lever i tempererade klimat behöver därför gå i dvala under den del av året när temperaturerna är för låga för att deras kroppar ska fungera, eller där de riskerar att frysa ihjäl. När temperaturerna faller, och ljusintensiteten blir lägre börjar arterna i naturen att dra sig mot sina övervintringsställen. De låga temperaturerna sänker reptilernas ämnesomsättning påtagligt, och de kan därför klara de långa perioder utan mat som vintern medför. Djuren sover inte hela vintern så som vi gör på nätterna, utan kan röra sig runt lite även under dvalan. Hur lång vinterdvalan är varierar stort mellan olika arter. En generell rekommendation för dvalning av reptiler i fångenskap är att man begränsar dvalningsperioden till minst 1 och max 3 månader.
Innan dvalan är det viktigt att se till så att alla individer är vid god vigör och i gott hull. Många undviker att dvala unga individer, i synnerhet den första vintern. Dvalan kan ske i terrariet (men det kräver att du kan få ner temperaturen i det rum som terrariet står tillräckligt lågt) eller så kan man föra över djuret till en annan behållare med upp fylld med löv, jord och vitmossa eller liknande. Substratet bör vara mycket lätt fuktigt, men absolut inte blött.
I naturen blir det aldrig tillräckligt kallt för att Lampropeltis polyzona sinaloae ska behöva gå i dvala på samma sätt som djur i riktigt kalla klimat gör. Under vintern blir temperaturerna dock så pass låga att arten drar sig undan och ligger undangömd till dess att temperaturerna återigen tillåter normal aktivitet.
2-3 veckor innan dvalan börjar slutar man att utfodra djuren. Samtidigt minskar man antalet soltimmar i terrariet gradvis tills det, efter 2-3 veckor är mörkt i terrariet hela tiden, eller endast svagare belysning under några timmar mitt på dagen. Temperaturen kommer självklart också att minska och den 4:e veckan bör man försöka se till att terrariet håller ca 15 °C.
Sedan sänker man temperaturen ytterligare ner till den önskade temperaturen (för Sinaloamjölksnok bör dvalningstemperaturen ligga runt 12-15°C). Denna temperatur hålls sedan jämn under ca 6 veckor. När djuren ska väckas igen bör detta ske snabbare än nersläckningen inför dvalan. Höj temperaturen till ca 15-18°C under 1-2 dygn, och återgå sedan direkt till artens föredragna temperaturgradient, inklusive värmeplats. Den första utfodringen efter vinterdvalan bör vara återhållsam men så fort djuren äter normalt återgår man till normalt utfodringsschema.
Vi rekommenderar att du kontinuerligt väger dina djur under hela året, och se till att du även väger dem precis innan-, samt precis efter dvalan.