Stäng
  • Kundservice i världsklass!
  • Fraktfritt från 695 kr*
Startsida  Guider, videor och tips  Akvarietips  En dag i mal-paradiset!

Text och bild: Hans-Georg Evers

En dag i paradiset för malar

Oupptäckta och sällsynta malar och fiskar i familjen laxkarpar finns fortfarande i Brasilien, även i områden som haft en kraftig tillväxt och utveckling av jordbruket. Mycket har gått förlorat, men sådana skatter kan fortfarande upptäckas och bevaras för eftervärlden.

Att resa runt världen för att besöka våra akvariefiskars naturliga biotoper är en dröm för många akvarister. De av oss som har turen att kunna göra detta ibland anses vara lyckligt lottade av dem som inte kan göra det. Men ärligt talat finns det ofta ett stort gap mellan verkligheten och människors fantasi. Att åka från punkt A till B är nuförtiden inte något märkvärdigt, och överallt dit jag åker har andra redan varit. För att hitta de orörda platserna måste man resa långt men inte ens då är det säkert att det finns några nya upptäckter att göra.

Jag är ganska övertygad om att kommande generationer inte kommer att kunna hitta något som är helt opåverkat av människor. Platser jag besökte för 20 år sedan är nu helt förstörda. Den vackra naturen har ”moderniserats” helt utan pardon. Det är ibland väldigt svårt att föreställa sig hur det var innan Homo sapiens beslutade sig för att lägga beslag på den. Brasilien, mitt favoritresmål, ett land vars natur och människor ligger mig varmt om hjärtat, är förmodligen det snabbaste landet på denna planet att ”utveckla” sin vilda natur till ett jordbrukslandskap.

De två centralbrasilianska delstaterna Mato Grosso och Mato Grosso do Sul täcks idag av enorma bomulls- och sojabönfält, av den ursprungliga savannen Cerradon finns nästan inget kvar. Den berömda savannen på ursprungligen mer än 2 miljoner kvadratkilometer som täcker den centrala brasilianska skölden, var tidigare ett område med en mycket hög biologisk mångfald. Skölden är avrinningsområde för de floder som strömmar norrut och ger upphov till Amazonas enorma bifloder, som Río Araguaia / Tocantins, Río Xingu och Río Tapajos. I söder hittar vi källan till det enorma flodsystemet Paraná / Paraguai.

pleco habitatOm man tittar på fisksamhället i en viss flod eller bäck kan man ganska enkelt avgöra vilket flodsystem det tillhör. Många typiska, utbredda fiskarter förekommer antingen i Amazonas eller Paraná / Paraguayflodens utlopp. Platsen jag vill beskriva i den här artikeln ligger i Mato Grosso do Sul nära gränsen till Mato Grosso i norr och staten Goiás i nordost. Det är en liten biflod till Río Corrente, en av de många källflödena till Río Paraná-systemet i grannstaten Goiás.

Córrego Areia

I september 2018 fick jag en inbjudan av min vän Dr. Luiz Tencatt, en forskare vid University of Coxim, en liten stad norr om Campo Grande, huvudstaden i delstaten Mato Grosso do Sul. Vi tillbringade två veckor tillsammans för att leta efter fisk i källflödena till Río Araguaia och Río Paraná och besökte många intressanta biotoper, där vi hittade många knappt kända fiskarter.

På väg tillbaka från en expedition till en av Rio Araguaias källflöden, tog vi oss förbi avrinningsområdena och vidare ner mot den mäktiga floden Río Paraná. Förutom sitt intresse för pansarmalar (Corydoradinae-arter) forskar Luiz om loricariid-släktet Hypostomus och han har genom åren hittat många obeskrivna arter i närheten av Coxim. Vi stannade vid en liten córrego (det brasilianska namnet för små floder och bäckar), som heter Córrego Areia. Namnet "Areia" betyder "sand" på portugisiska och när jag tittade ner mot det snabbt strömmande vattnet från min utsiktspunkt på bron kunde jag se att detta namn var väl valt.

Många delar av flodbädden var täckta med fin sand, men det fanns också några platser med stenar och stenblock, den perfekta livsmiljön för mina älskade plecos. Flodens kanter var på vissa platser tätt bevuxna av högväxande gräs och buskar, utmärkta gömställen för andra fiskarter. ”Det måste vara ett paradis för malar,” utropade jag, plockade upp min utrustning och klättrade ner till vattnet. Luiz hade ett leende i ansiktet eftersom han visste vad som skulle hända.

Córrego Areia fortfarande full av fisk trots att den är omringad av enorma bomullsfält som besprutas med stora mängder bekämpningsmedel. Det klara vattnet söker sig igenom det platta landskapet där det inte finns en endaste buske kvar från cerradon. Endast några få träd längs flodbanken skänker skugga. Klockan nio på morgonen var vattnet fortfarande ganska kyligt. Våra mätningar visade 24,1 ° C, ett neutralt pH på 7,0 och en konduktivitet på endast 22 μS / cm. Som i så många av floderna och bäckarna i området, är det rent källvatten som tränger upp från berggrunden i den brasilianska skölden. Längre nerför floden, nära utflödet i Río Corrente, är vattnet redan varmare och har mängder av giftigt avfall, ett resultat av dikade bomullsfält som samlat på sig gödningsmedel, herbicider och bekämpningsmedel. Men där vi stod, med våra anklar i det snabbt strömmande vattnet, var Córrego Areia fortfarande ett paradis för malar med många sällsynta arter som jag aldrig sett förut.

malar ancistrus

Stor artrikedom

Sydamerikanska floder har den största mångfalden arter av sötvattensfisk vi känner till. Även relativt små och korta bäckar kan vara hem för en stor variation av arter. Jag har samlat i flera amazonska vatten under åren och hittat små bäckar med mer än 80 olika arter under olika årstider i korta sträckor på några kilometer. Mikrohabitat och nischer är ibland hem åt högt specialiserade fiskarter. Källflöden till större floder är vanligtvis hem för många endemiska arter som bara bor i några små bäckar och biflöden i anslutning till ett visst flodområde. Vattensamlingarna på den brasilianska skölden är en sådan plats, och vi är fortfarande bara i början av att lära känna dem alla och förstå de olika arternas fördelningsmönster.

Vi började samla in fisk med vanliga fiskhåvar; senare använde vi en liten snurrevad och slutligen fick Luiz den större fisken i djupare delar genom att använda ett kastnät. Vi tillbringade ungefär fyra timmar med att fiska och glömde helt bort tiden. Jag var i mitt element och samlade, bytte vatten i hinkarna med några minuters mellanrum och förberedde mitt lilla “fotokar” för att kunna ta några snabba bilder ute i fält. Senare på natten, tillbaka i Coxim, skulle jag montera mitt kompletta fotokar för ta bättre bilder av fisken som vi samlade innan de blev en del av universitetets iktyologiska samling.

Tyvärr så tillät inte brasiliansk lagstiftning export av levande fisk som inte fanns på en säkerställd, godkänd-för-exportlista, vid tidpunkten för vår resa så det var otänkbart att ta hem några av mina fångster hem till Tyskland. Men även om mitt hobbyisthjärta blödde, hade jag turen att se alla dessa skönheter i deras naturliga livsmiljöer och ta några bra och användbara fotografier av deras beteende, färger och utseende för senare vetenskapliga artiklar och reportage som detta.

Av naturliga skäl tillhörde majoriteten av fiskarna som vi samlade in i Córrego Areia familjen laxkarpar (Characidae). Arter i ordningen Characiformes är vanligt förekommande i sydamerikanska vatten och utgör den största fiskgruppen, följt av malartade fiskar (Siluriformes). Vi samlade en handfull i akvariehobbyn närmast okända tetror som Creagrutus meridionalis, Astyanax lacustris eller Jupiaba acanthogaster. Vackra arter i släktet Leporinus och många vitt vin-färgade tetror fyllde våra hinkar. Det fanns också några arter av knivfiskar och andra annorlunda arter som jag lyckades fiska upp ur näten. Men de malartade fiskarna lockade mig mest!

Mal-party!

Luiz försökte hitta fler exemplar av de två Hypostomus-arterna som han hittat tidigare på denna plats. Den större arten är H. khimaera, en art som beskrivits av Luiz och hans kollegor 2014. Hypostomus khimaera är en medelstor Hypostomus som blir ca 30-40 cm lång och kan återfinnas i många floder i övre Paranásystemet. Dess färger tillsammans med kroppsformen gör den unik bland Hypostomus-arterna i regionen. Den andra mindre arten finns det lite kunskap om men den är medlem i Hypostomus latirostris-gruppen. Det finns förmodligen ett gäng olika arter inom denna grupp, och Luiz arbetar med att utreda dem. Hypostomus sp. från Río Correntes utlopp är en av de tydligt distinkta men fortfarande obeskrivna arterna.

ancistrus med sprötMedan Luiz kastade sitt nät började jag vända på stenar. Under några ganska stora stenblock i den starkaste strömmen lyckades jag näta exemplar av en Ancistrus-art som jag inte kunde identifiera. De liknade många andra Ancistrus-arter som finns överallt i alla vattendrag i tropiska och subtropiska Sydamerika. Även om jag måste erkänna att det bara var en i mängden för mig, så var var detta en medelstor art med en imponerande buskig näsa som man hittar hos sexuellt aktiva hanar, som man kan se på bilden! Tillsammans med Ancistrus-arten hittade jag flera Cetopsis gobioides, en art som blir cirka 15 cm lång. Det fanns också en med smal kropp, snabbsimmande, mörkbrun medlem av familjen Heptapteridae som jag inte ens kan identifiera till vilket släkte den hör. Dessa tre nämnda arter bebor de steniga livsmiljöerna i Córrego Areia.

Även om jag älskar alla typer av malar och särskilt medlemmarna i den stora familjen Loricariidae, var jag mycket mer upphetsad över de många medlemmarna i underfamiljen Loricariinae som vi kunde samla in. Mellan stenarna i strömfåran på grunt vatten hittade jag Spatuloricaria evansii som lever på sandbotten. Liksom med dess artfränder som jag har samlat över hela Amazonas, föredrar denna art också stark ström, alltid mellan klipporna, vänd rakt mot strömmen och silar sanden för att hitta föda. Spatuloricaria-arter har extremt långa filament på stjärtfenan. Några hobbyister lyckades odla en eller två arter i fångenskap, och det visade sig att de lade sina ägg under stenar och i skiffergrottor som var öppna åt åtminstone en sida. Spatuloricaria evansii har såvitt jag vet aldrig avbildats levande tidigare. Absolut en av de trevligaste överraskningarna under denna dag!

(1) Hypostomus khimaera har en utbredd förekomst i de övre delarna av Paranás utlopp. (2) Denna Hypostomus från Rio Correntes utlopp är förmodligen en ännu obeskriven medlemd av artgruppen H. latirostis. (3) Cetopsis gobioides gömmer sig under stenar dagtid men kommer fram på natten för att leta föda.

(4) Spatuloricaria evansii är den enda beskrivna arten från detta utbredda släkte som finns återfunnits i Mato Grosso. (5) Loricaria coximensis skulle bli ett trevligt tillskott till akvariehobbyn! (6) Den största överraskningen av alla: Fjärilssturisoma!

Jag tog min fiskhåv gick till ett av de sandiga områdena i floden för att leta efter bottenlevande arter. Efter ett tag utan resultat gav jag upp. Istället draggade Luiz och jag med en snurrevad och drog med den nedre linan under sanden. De av läsarna som någonsin har försökt göra det på en varm sommardag med solen som bränner i nacken kanske vet hur jobbigt ett sådant arbete kan bli efter ett tag! Men vi hade tur och lyckades samla ett antal trevliga malar. En annan Loricariinae-art som är okänd för hobbyn är Loricaria coximensis. Liksom alla andra medlemmar i släktet Loricaria lever den över sand och gräver inte ned sig i den. Hanarna bär runt äggen med hjälp av sina “fjäderprydda” läppstrukturer. En annan bottenlevande art är Pseudohemiodon laticeps. Denna flundraliknande art lever större delen av dagen begravd i den fina sanden och kommer fram på natten för att leta mat. Den kan bli ganska stor. I Argentina hittade jag en gång några exemplar av denna vanligt förekommande fisk som var längre än 40 cm och med huvuden som var nästan 10 cm breda!

Har jag redan nämnt den täta vegetationen längs några sträckor av älvkanten? Jag var såklart tvungen att undersöka dessa platser med min håv! Det som förmodligen var den största överraskningen och trevligaste fyndet på dagen var en fisk som jag vid första anblick trodde var en Farlowella-art. Det är inte ovanligt att hitta Farlowella-arter på gräsbevuxna bottnar så jag blev inte riktigt förvånad. Men när jag kollade i hinken med mina värdefulla malar tog jag en andra titt på den. Den var mycket lik Farlowella men egentligen var det en obeskriven Sturisoma-art, den smalaste arten jag någonsin har sett i detta släkte! Jag kallar dem Fjärilssturisoma eftersom alla exemplar vi hittade hade en stor benplatta i på sidan i formen av en fjäril.

Detta anmärkningsvärda fynd får avsluta reportaget, bara för att det inte kan bli bättre än så. Det var en fantastisk dag i mal-paradiset, och jag kommer alltid att vara tacksam för att Luiz tog mig dit. Muito obrigado, amigo, foi uma festa!


Dett är en översättning av artikeln Notes From The Field — A day in catfish paradise från Amazonas Vol 9 No 4 - Boisterous Barbs. Lösnummer av tidsskriften hittar du på vår hemsida, prenumerationer kan du köpa på Amazonas hemsida.

Din kundvagn(0 artiklar)

Kundvagnen är tom
Totalt: 0 kr
Till kassan