IBD, vad är det för sjukdom?
Onsdag, 21 februari, 2024 - Jesper Agner Arnö
Hej igen!
Nu är vi redan en bit in i 2024, det är otroligt vad tiden går…
Jag har gått och grunnat på vad nästa blogginlägg ska handla om och som vanligt gjort en tvärvändning när jag väl fick satt mig ner med det. Jag läste nyligen ett foruminlägg om IBD hos pytonormar och blev lite inspirerad, så denna gång handlar bloggen om denna närmast mytomspunna ormsjukdom.
För er som sitter som frågetecken och undrar vad sjutton IBD är så är det en förkortning för ”inclusion body disease”. Detta är en sjukdom som är fruktad av många ormägare, och är ett ämne som har varit en ganska het potatis under många decennier.
Låt oss börja från början.
IBD beskrevs för ca 40 år sedan, och sågs då, liksom nu framförallt hos boa- och pytonormar. Efterhand har man dock även ställt diagnosen IBD hos ett antal arter snokar och huggormar.
IBD karakteriseras av att det bildas intracellulära inklusionskroppar (därav sjukdomens engelska namn) i olika vävnader. En inklusionskroppar är en ansamling av något främmande i en cell. I det här fallet utgörs inklusionskroppar av viruspartiklar eller protein som producerats av viruset, och man kan hitta inklusionskroppar i ett stort antal olika vävnader hos smittade ormar, bland annat i blodceller.
De kliniska symtomen inkluderar neurologiska problem, såsom ”star gazing”, ryckningar/skakningar, onormal huvud- och/eller kroppshållning, ataxi, nedsatt muskelstyrka, förlamning med mera. Andra vanliga symtom är kräkningar och andra störningar av mag/tarmfunktion samt respirationsproblem. Vilka symtom som utvecklas, och sjukdomsförloppet varierar mellan olika ormarter. Hos pytonormar är det till exempel vanligare med ett snabbt sjukdomsförlopp där ormarna på kort tid slutar äta och utvecklar neurologiska symtom. Hos kungsboaormar (Boa constrictor) å andra sidan, är det vanligt med ett långt sjukdomsförlopp där ormarna kan bära på, och sprida viruset utan att uppvisa några kliniska symtom eller endast dras med sporadiska kräkningar under en längre tid.
Sjukdomen är mycket smittsam, och kan spridas både horisontellt och vertikalt (alltså mellan ormar som kommer i kontakt med varandra och från mamma till foster) och i slutändan alltid dödlig. Eftersom ormar med IBD i stort sett alltid, förr eller senare slutar äta, eller börjar kräkas upp den mat de får i sig, blir ormarna till slut så nedsatta att de dör av sekundära infektioner eller liknande. Många ormar med kliniska symtom på IBD blir som tur är avlivade innan det hinner gå så långt.
Länge visste man inte vad sjukdomen berodde på, men för ungefär 10 år sedan kunde man isolera en typ av virus tillhörande gruppen arenavirus från ormar med IBD. Idag finns det en vedertagen korrelation mellan IBD och arenavirus, men det är fortfarande ganska oklart precis vilken roll dessa virus spelar i förbindelse med IBD, och man vet fortfarande tämligen lite om hur mekanismerna bakom sjukdomsförloppet ser ut.
2022 publicerades en artikel som beskrev fynd av IBD hos två arter av vilda boaormar i Costa Rica (Boa constrictor och Corallus annulatus). Detta var första gången sjukdomen hittades hos ormar i naturen. Genom att undersöka bevarade vävnadsprover kunde författarna konstatera att IBD funnits bland vilda populationer av boaormar i Costa Rica åtminstone sedan 1980-talet.
I många år var IBD en diagnos som primärt ställdes genom biopsier av inre organ (som regel levern), eller vid obduktion av döda ormar. Blodprover kan också vara till hjälp, då man även kan se inklusionskroppar i blodceller.
Upptäckten av arenavirus hos smittade ormar har medfört ett flertal nya metoder som kan bidra till en diagnos utan att man behöver ta biopsier, där PCR nog får anses som den mest användbara metoden.
Oavsett om man testar ormar med, eller utan kliniska symtom är det alltid bäst att kombinera minst två olika testmetoder för att minimera risken för falskt negativa provsvar.
Det finns ingen behandling mot IBD och eftersom sjukdomen är så smittsam, och det är vanligt att infekterade ormar börjar sprida smittan innan de själva börjar visa tecken på sjukdom. Detta innebär att förebyggande åtgärder är A och O för att undgå att utsätta sina ormar för IBD, och för att begränsa smittspridning mellan sina djur.
Långa karantänsperioder (6 månader +) är att rekommendera för alla boa- och pytonormar, och man bör hålla noggrann hygien för att undvika smittspridning mellan ormar som inte kommer i direkt kontakt med varandra.
Man kan ”screena” till synes friska ormar innan köp, men man bör då helst använda minst två olika testmetoder, samt komma ihåg att det aldrig går att helt garantera att en orm inte bär på arenavirus, även om det inte gått att påvisa i några prover. Man bör naturligtvis aldrig ta över en orm som testat positivt för IBD, oavsett vilket test som har använts, åtminstone inte om man redan har ormar hemma. Man bör vara extra försiktig med Boa constrictor och, om möjligt alltid försöka undvika att hålla denna art i närheten av pytonormar.
IBD är fortfarande en problematisk sjukdom, och har man väl fått in den i en ”samling” är det ofta mycket svårt att ”friskförklara” några ormar i den samlingen. Med väl genomtänkta karantäns- och hygienrutiner går det dock att minimera risken för att få in infektionen och det är såklart långt ifrån alla boa- och pytonormar som faktiskt bär på IBD/arenavirus. De flesta ormägare kommer aldrig komma i kontakt med viruset, annat än i textform.
Så hav förströstan! Plan for the worst and hope for the best.