Stäng
Startsida  Guider, videor och tips  Reptiltips  Alla skötselråd  Groddjur  Pilgiftgrodor - Fakta och skötsel

Pilgiftsgrodor (Dendrobatidae) - Skötsel och fakta

Originalkälla: Svenska Dendrobatidsällskapet (SDS)
Modifierat av Jesper Agner Arnö med SDS:s godkännande.

Pilgiftsgrodor (Dendrobatidae) - Skötsel och fakta

Originalkälla: Svenska Dendrobatidsällskapet (SDS)
Modifierat av Jesper Agner Arnö med SDS:s godkännande

Inledning

Det här faktabladet avser grodor i de släkten tillhörande familjen Dendrobatidae som förekommer i handeln i Sverige. Nedanstående tabell visar vilka släkten faktabladet omfattar, och arternas typiska vuxenstorlek och livslängd. Det bör noteras att den angivna livslängden är en försiktig uppskattning. Det finns inga vetenskapligt säkrade uppgifter om pilgiftsgrodors normala livslängd. Erfarenheterna i hobbyn visar att grodorna i vissa fall kan bli betydligt äldre än tabellen visar.

Släkte Storlek Livslängd
Adelphobates 2-4 cm 10 år
Ameerega 2-5 cm 10 år
Ameerega 2-5 cm 10 år
Dendrobates 2,5-6 cm 15 år
Epipedobates 1,5-2,5 cm 7 år
Excidobates 2-3 cm 7 år
Hyloxalus 2-3 cm 10 år
Oophaga 2-4 cm 15 år
Phyllobates 2-5 cm 6 år
Ranitomeya 1,5-2,5 cm 5 år

Alla arter i dessa släkten är upptagna i CITES Appendix II.

Beskrivning

Dendrobatiderna, även kallade pilgiftsgrodor, kommer från regnskogsområden i Syd- och Mellanamerika. De är dagaktiva djur som, beroende på art, lever på marknivå eller på buskar och träd. För deras skötsel i terrariet är denna skillnad dock av mindre stor betydelse då alla pilgiftsgrodor gillar att klättra och även en höjd på 2 m måste anses som marknivå i det här sammanhanget. Alla pilgiftsgrodor är i någon utsträckning territoriella, främst mot det egna könet. Man bör därför helst hålla djuren parvis. Det bör i normalfall inte heller hållas olika arter i ett och samma terrarium. I naturen producerar en del arters hudkörtlar mycket starka gifter som traditionellt användes i Colombia till att förgifta blåsrörspilarna (varav det svenska namnet pilgiftsgroda). Pilgiftsgrodorna tappar sin giftighet då de hamnar i fångenskap vilket man tror beror på att de inte längre via fodret får i sig ämnena som krävs för att de ska kunna producera giftet. Att hantera grodorna med händerna är därför farligare för grodan än för människan. Om du behöver beröra grodorna vid något tillfälle, vilket bör undvikas, hantera alltid grodorna varsamt och använd engångshandskar (utan puder) som du först fuktar med lite vatten.

Många arter förekommer i naturen i en rad olika lokalvarianter som skiljer sig från varandra främst utseendemässigt men även med tanke på värmebehov och andra aspekter. Vi i pilgiftshobbyn vill bevara och studera dessa naturliga varianter. Det är därför viktigt att inte blanda arter inom samma släkte eller olika lokalvarianter av en och samma art, för att undvika hybrider.

Pilgiftsgrodor lägger sina ägg på land. Alla tar på det ena eller andra sättet hand om sina ägg och yngel, åtminstone genom att hålla dem fuktiga och transportera ynglen till lämpliga vattensamlingar efter kläckning. Sådana vattensamlingar kan t.ex. vara kokosnötskal, bladaxiller i bromelior eller filmburkar. Arterna i släktet Oophaga samt vissa arter i släktet Ranitomeya (t.ex. R. imitator samt R. flavovittata) går ett steg längre genom att regelbundet mata sina yngel med obefruktade foderägg. Pilgiftsgrodor är aktiva året runt men mår bra av en ”torrperiod” på ca 2 månader där luftfuktigheten sänks till 60-80 % mot normala 75-100 %.

Terrariet

Jordbruksverkets minimimått för grodor och paddor med en total kroppslängd på upp till 2,5 cm är 0,09 m², och minimihöjd är 30 cm. Motsvarande mått för grodor och paddor med en kroppslängd på 3-5 cm är 0,35 m² bottenyta samt 40 cm minsta höjd.

I vanlig ordning är detta dock definitivt minimått och man bör sträva efter att ge grodorna mer plats än så.

För de mindre arterna av släktet Ranitomeya räcker normalt ett terrarium med en bottenyta på 40x40 cm eller ännu mindre. För de större arterna rekommenderas minst 50x50 cm. I princip gäller att ju större desto bättre, dock kan det i ett mycket stort terrarium vara svårare att skapa en tillräckligt hög fodertäthet. Höjden bör vara minst 50 cm, för klättrande arter gärna högre. Högre terrarier har även fördelen att man kan ha lite större växter.

I naturen brukar framför allt hanarna ha mer eller mindre tydliga revir som försvaras mot andra hanar men i viss mån även mot andra arter. I de nämnda terrariestorlekarna är det därför normalt bäst att hålla (könsmogna) grodor parvis. På det sättet undviks bråk mellan konkurrerande grodor och deras beteende kan studeras utan problem. Grupper kan dock (beroende på art) fungera bra i större terrarier.

Terrariet får självklart inte ha några springor eller liknande som är tillräckligt stora för att grodorna ska kunna ta sig ut genom. Se även till att de inte kan krypa in bakom bakgrunden. Man bör välja ett terrarium som kan tillgodose grodornas krav på luftfuktighet och temperatur. Hög luftfuktighet i terrariet är ett måste, vilket lättast uppnås genom att man sprayar med vatten flera gånger om dagen. Hög luftfuktighet genom regelbundet "regn" är normalt viktigast för pilgiftsgrodor, men de uppskattar ändå att ha tillgång till små vattensamlingar. En större vattendel brukar pilgiftsgrodor inte utnyttja, men det är inte farligt att ha en, så länge man ser till att grodorna har möjlighet att utan problem ta sig ur vattnet ifall grodorna skulle ramla ner i vattendelen.

De kan naturligtvis simma men tröttnar fort och kan då drunkna ifall de inte hittar vägen ur vattnet. Temperaturen ska ligga runt 24°C på dagen och 2-3 grader lägre på natten. Arter eller lokalvarianter som kommer från höglandsområden vill normalt ha något lägre temperaturer samt större skillnad mellan dag och natt. Notera att detta kan variera från art till art, beroende på vilken lokalvariant det handlar om. Eftersom det är svårt att veta vilket den optimala luftfuktigheten och temperaturen är ska man helst se till att skapa olika mikroklimat i terrariet. Detta sker automatiskt i ett högre terrarium (50-60 cm eller högre) med olika växter som ger skugga och både torrare och fuktigare ställen. Grodorna är duktiga på att söka sig till de ställen de trivs på.

Belysning

Den naturliga dygnsrytmen nära ekvatorn är 12/12 (12 timmar dag och 12 timmar natt). Grodorna behöver inte starkt ljus för att trivas men bra belysning är ändå att föredra både för växternas skull och eftersom vi vill kunna se grodorna. Det är alltid viktigt att se till att grodorna har gömställen och lämpliga växter så att de kan komma undan ljuset om de önskar. Belysningen bör bestå av någon bra allmänbelysning (förslagsvis en bra LED-ramp med dagsljus) samt någon form av UV-källa. UV-ljusets värde och effekt är omdiskuterad. Några är övertygade om att UV ger bättre färger och bättre överlevnad hos yngel, men det finns inte så mycket publicerat material omkring amfibier och UV i fångenskap. Vi vet inte om pilgiftsgrodor ser UV, och gör de det kan det betyda att de ser bytesdjur osv. på ett helt annat sätt än vi gör. De flesta pilgiftsgrodor placeras i Fergusonzon 1, och man bör sikta på ett UV-index som max ligger mellan 0,5 och 1 i den nivå som grodorna befinner sig för det mesta. Även här är det mycket viktigt att plantera ordentligt med växter för skugga, så att grodorna lätt kan dra sig undan från ljuset om de vill.

För att få till önskad temperatur kan man antingen använda sig av en värmematta på sidan av terrariet, eller någon form av svag värmelampa ovanpå terrariet. Teoretiskt är en halogenlampa att föredra, då dessa både ger naturligt ljus samt värme, men i praktiken kan det krävas lite trixande för att hitta en lampa som ger lagom med värme, och för att hitta en bra placering för lampan. Det får absolut inte bli för varmt och torrt under lampan. Målet med värmekällan är att uppnå önskad temperatur i hela terrariet, snarare än en faktisk värmeplats.

Föda

Man brukar mata grodorna i stort sett varje dag, så mycket att några enstaka foderdjur finns kvar vid nästa matning. Äldre och större grodor räcker det att mata varannan dag om de får ordentligt varje gång. Standard är bananflugor, hoppstjärtar, ärtbladlöss och tropiska gråsuggor. De flesta arterna klarar inte mat som är större än några få millimeter. Bananflugor är produktiva och enkla att odla, men de bör kompletteras med t.ex. hoppstjärtar. Hoppstjärtar behövs dessutom för att föda upp nymetamorfoserade grodor. Bananflugor bör skakas i kalk och vitaminpulver vid varje matning. Om man lyckas etablera en population av hoppstjärtar och gråsuggor i terrariets bottensubstrat är det mycket värdefullt för grodornas välmående. På sommaren är det en bra idé att ofta mata med s.k. ängsplankton som kan fångas med en fjärilshåv på ängar och gräsmattor, eller man klipper av kvistar med bladlöss på. Se bara till att inte råka ut för foderdjur som kan ha kommit i kontakt med bekämpningsmedel eller dylikt.

Om du inte via andra källor har säker tillgång till lämpligt foder är det mycket viktigt att du får i gång bra fungerande odlingar av olika foderdjur ett bra tag innan du skaffar grodor. Grodorna beror mycket mer än reptiler på en jämn tillgång till mat. Om det ändå av någon anledning skulle bli kris, vänd dig till Svenska Dendrobatidsällskapet (SDS), lämpligen via forumet på http://www.pilgift.se.

Förflyttning av grodor

För att fånga in en groda används lämpligen något upp och nervänt plastglas som man utan att skrämma grodan långsamt sätter över den. Hantera grodan försiktigt i enlighet med det som nämnts ovan. Lämpliga transportbehållare är små plastburkar med fuktigt hushållspapper och lite växter eller löv som ger grodan en säkerhetskänsla och håller uppe luftfuktigheten. Detta är viktigt framför allt i samband med utställning på mässor osv. Se till att temperaturen inte sjunker eller stiger för mycket under transporten. Omställningen efter en längre transport underlättas genom att man försiktigt öppnar transportbehållaren och ställer den i grodans nya hem. Låt den stå där över natten, så att grodan själv kan kliva ut när den känner sig trygg

Sjukdomar

Det kan vara svårt att upptäcka sjukdom hos grodor och man bör, om överhuvudtaget möjligt kontakta en grodkunnig veterinär om man upptäcker förändringar som kan vara tecken på sjukdom. Man kan samtidigt även ta kontakt med erfarna grodentusiaster för ytterligare input. Pilgiftsgrodor är i synnerhet utsatta för chytridsvampen Batrachochytrium dendrobatidis som hotar grodarter jorden runt. Nya grodor bör hållas i ett enklare karantänterrarium under minst en månad innan de flyttas till ett terrarium där det redan finns andra grodor.

Vilka är bra nybörjararter?

Dendrobates leucomelas, D. auratus, D. tinctorius och Epipedobates antonyi är exempel på arter som rekommenderas att börja med eftersom de är förhållandevis robusta.

Vilka arter kan jag hålla tillsammans?

Om terrariet inte är ovanligt stort rekommenderas normalt en art per terrarium. Vissa arter kan dock fungera ihop, beroende på terrariets mått och inredning. Viktigt är i alla fall att undvika risken för hybrider mellan olika arter och olika varianter av samma art. Därför ska för säkerhets skull inga arter från samma släkte eller varianter av samma art blandas.

Vidare läsning / information

  • Svenska Dendrobatidsällskapets hemsida innehåller mycket bra information om pilgiftgrodor pilgift.se

 

På sidan kan du t.ex. hitta information om:

Att odla hoppstjärtar - Hur man odlar hoppstjärtar (PDF)

Recept på flugsmet – Mat till banaflugor

Bananflugor – steg för steg instruktion om tillagning av flugsmet

 

  • Kort information om familjen Dendrobatidae, på sidan går det även att söka upp information om specifika arter av groddjur: https://amphibiaweb.org/lists/Dendrobatidae.shtml

  • Boktips: Lötters, Jungfer, Henkel, Schmidt (2007); Poison frogs: Biology, Species & Captive Husbandry, Edition Chimaira

Följ oss på sociala medier!

 
 
 

Din kundvagn(0 artiklar)

Kundvagnen är tom
Totalt: 0 kr
Till kassan